It's in the pills that bring you down

Nu är det alltså över en månad sedan jag bloggade sist, jag hur mycket att säga som helst men jag vet inte riktigt vad heller. 
Jag har i alla fall hunnit till Stockhom en sväng, sitter på tåget dit på en andra sväng och i november blir det en tredje. Så om cirka 2 timmar anländer nog en trött Camilla och Rebecka till centralstationen i stockholm och ska försöka ta sig någonstans med buss där. Suck!
Jag har även hunnit börja skolan, eftersom jag nu ska bli sjuksköterska vilket tills slut ändå känns som det enda rätta valet.
 
Men just nu har jag mest ont i huvudet och kan inte sluta tänka på mina kärlekar i livet. Rikard åkte ju på sin första jobbvecka igår efter 6 veckor semester. Jag är inte avundsjuk på honom alls. Men han sover nog som en stock i en timme till i sitt andra hem. Det känns faktiskt ganska hemskt att han har ett andra hem. Homer som förmodlien just nu sover nedan för Anna och Felix säng med deras nya kattunge. Nills som hänger på huvudet och funderar varför Kickan står å stirrar på honom. Den laborationen kommer han nog bli klar med, haha. Och så har vi lilla Ludwig som jag inte har en aning om vad han gör nu för tiden. Men jag önskar med hela hjärtat att jag visste vem han snusar i håret. Vems telefon han försöker smaka, och vilken box han snurrar runt i och gömmer alla sina bajshögar i. Om han fortfarande håller på med alla sina små valpsaker eller om han, precis som Homer, har vuxit på sig? Livet är fyllt med alldeles för många frågor och för få svar. Jag längtar tills jag får styra livet precis som jag själv vill, men den dagen kommer nog inte förns jag ligger i graven och har kommit till himlen eller helvetet.
Som vanligt så svamlar jag alldeles för mycket i mina inlägg. Med andra ord är jag nog mig rätt lik?!
 
Mitt lilla hjärta första gången han fick se snö, livets lyckopiller! ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0