Cause tonight I'm fucking you

Så var det snart helg igen, tiden går fort när man har roligt eller hur var det där?! Eller det stämmer iof, men just nu är det inte mycket rolighet som fyller ens vardag. Det är mest skolarbeten, jobb, flytt, bekymer och ledsamheter och det tråkigaste med det hela är att det är bara en del av att bli vuxen. Direkt jag tar studenten kliver inte bara jag, utan de flesta andra studenter också, rakt in i ett liv med betydligt mer ansvar och bestämmande faktorer. Om man har ett jobb är det inte bara att ta ledigt och sticka iväg, eller sjukanmäla sig som det är lätt att göra på skolan. Har man inte ett jobb, så kanske man inte har råd att sticka iväg istället. Ingen gratis lunch på skolan finns heller längre kvar efter studenten. Ja, det är nästan med en suck jag lämnar skolan på riktigt länge. Kanske till och med för alltid. Trots att jag inte gjort så mycket annat än mått dåligt och skolkat under min skoltid så kommer jag gå ut med vetskapen att jag kommer sakna Arjeplog och min tid här i skolan. All tid runt om skolan, alla dumheter vi gjort. Alla gräsmattor vi gråtit på, ridturer, fester, olagligheter. Ja, jag kan göra en lista som är oändlig med allt skojj vi hittat på men även med alla tårar som blivit spillda.
Något som också gör mig rädd för studenten är min stora gråtfaktor. Trots att det idag är 4 veckor och en dag kvar till studenten så gruvar jag mig redan. Två av dom viktigaste personerna i mitt liv kan inte komma på min student. Jag vet att jag ska vara lycklig att Rikard alls är här och kan gå på balen med mig och att pappa har fått sig ett jobb. Men att inte ha någon av dom här på studenten(trots att jag knappast lär umgås med dem) känns jättetungt. Fråga min mamma ska ni få veta!
Nä jag kanske borde sluta skriva allt svammel och koncentrera mig på skolarbetet så jag får ett slutbetyg å inte måste fortsätta nästa år! ;)



Tur jag har en fin vän i alla fall!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0