Our scars remind us that the past is real.

Jag sitter på livskunskapen och försöker skriva om en film, men har inte sett hela filmen så det är inte det enklaste. Måste låna till mig filmen i veckan för det ska vara färdigt på fredag. Usch vad besvärligt känner jag.
Det jag tänkte berätta var i alla fall att jag sitter och funderar på gamla minnen, har faktiskt fastnat dessutom.
Jag är fast i världen i Grandliden, där allting alltid kändes bra. Joshua spelade gitarr om kvällarna, vi spelade kort och sjöng. Red, mockade och skrattade, ja det fanns inte alls många bekymmer. Våra största bekymmer under de veckorna var nog hur vi skulle orka ta oss upp på morgonen efter hela nätter med fnitter och skitsnack.
Det finns nog ingenting i mitt liv som gett mig så mycket gott som just lägerna i Granliden, där jag fann en kär vän, Elin, som jag nu tyvärr glidit ifrån en bit. Även fann jag ridkunskaper som jag inte skulle hittat någon annan stans, ett självförtroende som jag nu tappat och riktiga kärlekar, som jag fortfarande är väldigt fäst vid men dock inte kommer få träffa mer i mitt liv. Är det någoting i mitt liv som hjälpt mig länge och på sikt så är det Icaros, som byggde mitt självförtroende, var med när jag lärde känna Elin och hjälp mig iväg med mycket rädsla.
Men, dags att vakna upp ur drömmarnas värld och skriva klart uppgiften..

Icaros, med Tex i bakrunden.  



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0