It drives me crazy when you go away

Gårkvällen fortsatte med att jag frös fötterna till is, med min öppna balkongdörr. Täcket hjälpte inte mycket på golvet så jag var tvungen att kliva upp innan all känsel försvann. Trots att jag låg omfamnad, varm och älskad så kändes det likadant, nu känns det ännu värre. Då var jag inte ensammen i alla fall, men nu har han åkt. Det känns tungt att veta hur lång tid det dröjer tills nästa gång och gör inte resten av livet enklare. Det är knappt så jag vågar slå igen datorn och lägga huvudet på kudden, känslan kryper mig i ryggraden redan påväg uppåt. Jag är i alla fall tacksam att jag har en underbar pojkvänn som orkar stå ut med mig och mina eviga känslor. Är det någon som ska ha ett diplom eller tack, så är det han.
Jag funderar starkt på att ge upp bloggandet ikväll, och istället skriva på min biologi som ska in på fredag, eller kanske programeringen som skulle vara inne för en månad sen. Eller kanske engelskan som ska vara klar om två veckor och jag inte börjat på? Usch vad mycket jag känner att jag har och inte blir de bättre av att min skåpnyckel ligger i kristineberg! Nä kanske blir sömnen i alla fall. Jag vet inte ännu, huvudet börjar vara tungt av alla tankar som snurrar runt. Det enda jag vet helt säkert är att jag måste verkligen göra något åt allt nu innan jag går i väggen ordentligt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0