You're gonne cry, cry, cry and you'll cry alone...

Hårt träffade jag, på kinden. Och inte bara en gång. Det var en otroligt löjlig sak, men jag reagerade hårt. Nog för att om sanningen ska fram så hade jag nog även reagerat hårt i verkliheten också men inte alls så här.
Det gör nästan ont i hjärtat när jag tänker tillbaka, hur finns det ens i min fantasi att jag skulle göra något sånt igen? Kan det ha något med det förflutna att göra? Jag vet inte säkert, men något säger att jag grubblar alldeles för mycket. Jag önskar att jag slapp vara ensam så jag inte hann försvinna i tid och rum, inte han tänka tillbaka och viktigast av allt, att jag aldrig läste det.

En man sa en gång "Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på!" Vilket jag kan tycka stämmer ypperligt bra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0