När livet inte är värt ett dugg.

Jag kan medela att det var väldigt varmt att sova i mina 29 grader. Eller in fact så sov jag inte så mycket av flera orsaker. Bland annat värmen, fast det var väldigt skönt att få komma ut när det var så varmt inne. Vid 6 öppnade jag fönstret och höll verkligen på att dö och trots min lilla sömn, och min usla sömn var jag ändå ovanligt pigg i morse när väckaren ringde. Men det får jag sona för nu, sitter och väntar på att biologin ska ta slut. Jag håller på att känna i mina ögon att det är dags för en powernap!
Sen ikväll ska jag och moa ut och promenera med Ludwig, var länge sen jag såg honom och det känns. Jag saknar honom. Lika så saknar jag dessa söta små varelser. Undra hur stora dom är nu? Undra om dom vet att välden är full av idioter som bara väntar på att krossa ens hjärta, eller i deras fall kanske äta upp dem?  
 

Nu kanske det är dags för mig att erkänna min förlust. Ta ett steg och låssas vara stark. Men jag hatar att ljuga och jag hatar ännu mer att förlora.

Ska jag skaffa mig sår igen och sedan ligga blödande i himelen? - Nordman

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0