Hur dåligt man än mår så är det alltid någon som mår sämre.
Som jag sagt till någon tidigare, natten till den 21 oktober är en riktigt skit natt och morgonen likaså.
Det ska alltid hända en massa skit när man minst behöver det.
Idag, eller rättare sagt igår var det då exakt ett år sedan farfar gick bort från oss. Klockan 23.10 den 20:e. Usch.
Kvällen började med att jag, farmor, jasmin, mamma och johan var till graven där vi tände massa ljus. Så nu är det fullt med ljus som lyser på graven. Sen åkte vi till farmor och fick oss lite kaffe och en bulla. Det känns riktigt tungt att det är så länge sen det hände, för det känns som igår vi satt där alla i rum 15(Eller var det 14?!) och grät. När han inte längre sa något utan bara låg i sängen och andades otroligt tungt. Att sitta där och se allt, inte kunna göra något för att rädda någon man älskar från att dö. Det är något som ingen borde behöva uppleva.
Det är alldeles för mycket just nu för att jag ska vilja spendera en enda ensammen natt någonstans, någonsin. Men vad gör man när man slutar ensammen hur som hellst. Och någon tid att prata med karln finns inte heller, varför finns inte vad man behöver när man behöver det? Varför är det då man ska känna sig som mest bortglömd med sina inbillningsproblem, eftersom det spelar ju ändå ingen roll. Hur dåligt man än mår så är det alltid någon som mår sämre. Fast kan inte hålla med någon och vara ärlig om att det skulle kännas så nu. För nu är jag otrolig less, har mycket att göra men lite ork. Lite tid men kan inte sova och jag tycker det har pågått för lång tid nu!
Nä, nu ska jag gå ner och lägga i pannan. Kanske lägga mig till sängs, hoppas på att man somnar. Imorgon ska jag i alla fall åka ut till Racksund och bara sova.
† Sune Sundström.
Älskad och obeskrivbart saknad.
Livsdagen är slut, det är solnedgång .
Men ur skymmningen tonar djupt en sång ,
om allt som lyste och värmde en gång .
Livet är inte de dagar som gått
utan de dagar man minns.
Det ska alltid hända en massa skit när man minst behöver det.
Idag, eller rättare sagt igår var det då exakt ett år sedan farfar gick bort från oss. Klockan 23.10 den 20:e. Usch.
Kvällen började med att jag, farmor, jasmin, mamma och johan var till graven där vi tände massa ljus. Så nu är det fullt med ljus som lyser på graven. Sen åkte vi till farmor och fick oss lite kaffe och en bulla. Det känns riktigt tungt att det är så länge sen det hände, för det känns som igår vi satt där alla i rum 15(Eller var det 14?!) och grät. När han inte längre sa något utan bara låg i sängen och andades otroligt tungt. Att sitta där och se allt, inte kunna göra något för att rädda någon man älskar från att dö. Det är något som ingen borde behöva uppleva.
Det är alldeles för mycket just nu för att jag ska vilja spendera en enda ensammen natt någonstans, någonsin. Men vad gör man när man slutar ensammen hur som hellst. Och någon tid att prata med karln finns inte heller, varför finns inte vad man behöver när man behöver det? Varför är det då man ska känna sig som mest bortglömd med sina inbillningsproblem, eftersom det spelar ju ändå ingen roll. Hur dåligt man än mår så är det alltid någon som mår sämre. Fast kan inte hålla med någon och vara ärlig om att det skulle kännas så nu. För nu är jag otrolig less, har mycket att göra men lite ork. Lite tid men kan inte sova och jag tycker det har pågått för lång tid nu!
Nä, nu ska jag gå ner och lägga i pannan. Kanske lägga mig till sängs, hoppas på att man somnar. Imorgon ska jag i alla fall åka ut till Racksund och bara sova.
† Sune Sundström.
Älskad och obeskrivbart saknad.
Livsdagen är slut, det är solnedgång .
Men ur skymmningen tonar djupt en sång ,
om allt som lyste och värmde en gång .
Livet är inte de dagar som gått
utan de dagar man minns.
Kommentarer
Trackback
