BOOM BOOM POW
Hur ska jag någonsin klara av att fråga? Hur ska jag någonsin kunna sluta gråta? Varför måste det alltid kännas så här? Varför måste det alltid göra ont i magen så fort de kommer på tal? Varför ska det kännas så här? Och varför får du/ni mig att känna som jag alltid måste göra, det känns helt hopplöst. Speciellt när jag vet att det finns fortfarande ingenting att göra åt saker och ting.
Jag har endast legat hemma idag och är fortfarande helt slut i hela kroppen och i huvudet. Eller huvudet är värst och det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör så har jag fortfarande lika ont. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur ont jag har, annat än att det känns :
Boom, boom, pow!
Och eftersom allting bara ska kännas så jävligt på alla sätt och vis så har jag inte den blekaste om varför vi lever. Antagligen är det för att man ska bli sårad och något högre person ska få skratta åt ens tankar, sorg och patetiska klagan. Förmodligen är det därför jag lever i alla fall.
