Bröder är bra, tra la la!
Jag sitter här inne, ensammen på Mikaelas rum. Och då kan man ju fråga sig vad jag gör här, men som sagt. Bröder delar väl broderligt så det var ju ändå skitsamma.
Ikväll var det tänkt att vi skulle göra bort en massa skolarbeten så man är förtjänt av att åka bort i helgen. Men om det blir så mycket gjort är ju en helt annan sak, förhoppningsvis blir det nog i alla fall.
Rebecka kom tillbaka från tvätten nu och ja. Det händer ganska lite just nu. Men det har hunnit hända lite i alla fall. Jag bestämde mig i alla fall igår för att åka iväg till övik i alla fall i helgen. Har haft en sådan beslutsångest, men nu har de äntligen övertalat mig att följa. Dock måste jag vara klar med naturarbetet innan jag kan ta mig någonstans. Har nog en av de sötaste småbröder man kan ha, igår när jag pratade med mamma om att åka så tyckte hon inte att det var någon bra ide. Men Johan inflikade och blev lite smått irriterad på mamma för att hon ens tänkte tanken att jag inte skulle få åka iväg. Så där räddade han mig ganska fint! Sedan på morgonen fick han rädda mig genom att springa in i mitt rum och väcka mig, att jag aldrig ska ta mig upp på morgonen längre. Förstår inte vad som är fel!
Sen lyckades jag snabbt inflika till mamma att jag har hög frånvaro, men ärligt så verkade hon inte alls sur. Så det var verkligen en stor lättnad!
Är i alla fall så otroligt less på arjeplog just nu, det enda positvia är nog skotern och det underbara skoterföret! Var ju ute och stekte i söndags! Men det är knappt så jag har fattat hur fort tiden går. Jag minns skolavslutningen som igår, när vi stod uppe i kyrkan och sjöng breakaway för att den passade så perfekt till mitt liv. Hur jag som liten växte upp i en liten "håla" och sedan skulle lyckas komma vidare i världen till en större plats, bli en ny person med ett nytt liv. Ska sanningen fram blev det verkligen ingenting av det hela.
Hela allt känns misslyckat och jag kan inte sluta funder. Hoppas verkligen det löser sig med allt, vilket jag egentligen inte tror. Det kan bara inte gå så fel nu, det kan bara inte. För mig, för mamma, för någon.
Det går helt enkelt inte ihop!
Förhoppningsvis ska det väl inte skita sig och jag ska komma hem från övik med ett stort leende eller något! Men nu blir det andra avenyn för hela slanten.
Ikväll var det tänkt att vi skulle göra bort en massa skolarbeten så man är förtjänt av att åka bort i helgen. Men om det blir så mycket gjort är ju en helt annan sak, förhoppningsvis blir det nog i alla fall.
Rebecka kom tillbaka från tvätten nu och ja. Det händer ganska lite just nu. Men det har hunnit hända lite i alla fall. Jag bestämde mig i alla fall igår för att åka iväg till övik i alla fall i helgen. Har haft en sådan beslutsångest, men nu har de äntligen övertalat mig att följa. Dock måste jag vara klar med naturarbetet innan jag kan ta mig någonstans. Har nog en av de sötaste småbröder man kan ha, igår när jag pratade med mamma om att åka så tyckte hon inte att det var någon bra ide. Men Johan inflikade och blev lite smått irriterad på mamma för att hon ens tänkte tanken att jag inte skulle få åka iväg. Så där räddade han mig ganska fint! Sedan på morgonen fick han rädda mig genom att springa in i mitt rum och väcka mig, att jag aldrig ska ta mig upp på morgonen längre. Förstår inte vad som är fel!
Sen lyckades jag snabbt inflika till mamma att jag har hög frånvaro, men ärligt så verkade hon inte alls sur. Så det var verkligen en stor lättnad!
Är i alla fall så otroligt less på arjeplog just nu, det enda positvia är nog skotern och det underbara skoterföret! Var ju ute och stekte i söndags! Men det är knappt så jag har fattat hur fort tiden går. Jag minns skolavslutningen som igår, när vi stod uppe i kyrkan och sjöng breakaway för att den passade så perfekt till mitt liv. Hur jag som liten växte upp i en liten "håla" och sedan skulle lyckas komma vidare i världen till en större plats, bli en ny person med ett nytt liv. Ska sanningen fram blev det verkligen ingenting av det hela.
Hela allt känns misslyckat och jag kan inte sluta funder. Hoppas verkligen det löser sig med allt, vilket jag egentligen inte tror. Det kan bara inte gå så fel nu, det kan bara inte. För mig, för mamma, för någon.
Det går helt enkelt inte ihop!
Förhoppningsvis ska det väl inte skita sig och jag ska komma hem från övik med ett stort leende eller något! Men nu blir det andra avenyn för hela slanten.
Kommentarer
Postat av: Emma
Vad ska du göra i Övik? :)<3
Trackback
