Jag är konstig, jag vet. Men jag har fortfarande två ben att stå på!

Så var jag tillbaka till bloggvärlden igen. Hittade ett seeegt men fungerande trådlöst! Vilket betyder att msn inte funkar, loggar bara ur sig. Men dom har med sig internet imorgon natt när mamma och dom kommer.
Ja, jag sitter i Luksta hos mormor och morfar. Sanningen är väl att jag borde sova, men det går inte. Fast av helt andra orsaker än vad som brukar vara. Det finns bilder i mitt huvud jag skulle vilja radera just nu, samtidigt som dom kan vara bra att ha som en läxa.
Jag vet inte, men lär man sig något? Eller blir man rädd som en kyckling eller blir som tuppen?
Det finns så mycket jag inte vet, det finns ännu mer jag vill veta. Så mycket jag vill se, göra och uppleva. Men kunde gått miste om alltihopa. Det är en äcklig tanke som jag inte riktigt kan släppa greppet om.

Det har hunnit hända mycket sen sista bloggningen och jag har både skrattat och gråtit, både goda och onda ting har nått mitt hjärta och ännu mer min hjärna. Jag hoppas att en vecka här i segsta tar bort lite av det i alla fall, resten hoppas jag försvinner till fjälls tillsammans med mina hjärnceller.
Nä, men det finns vissa saker jag inte tänker skriva om idag. Saker som ibland får det att tåras i mina ögon, utan jag ska hålla mig till saker som värmer mitt hjärta och kanske dessutom ger mig ett leende på läpparna ibland.

Så med andra ord kan jag börja med att det var en liten julafton hos Rikards mamma tidigare idag, det var supermysigt. God mat och så vidare, synd bara att Rikard precis bjudit mig på ett jättefika på stan så jag var proppmätt! I alla fall, så väl där hade hans mamma köpt julklappar till mig också. Otroligt söt mamma måste jag ju säga, och ännu gulligare var att hon glömt prislappen på sockarna kvar. :)
Under fredagen vart det en halvmysig lastbilstur mitt i natten, alla var dock frusna och kalla. Men fick oss lite alkohol och så var allt nästan okej! Utom att Tobbe hällde litervis med öl över hela hytten. Men han är ju så oförarglig. Han och mikaela. Det går bara inte, och på tal om Mikaela så har hon också ting som får mig att le för stunden. "Man ska inte kära ner sig" Jo,tack. Vi ser ju hur bra det går för dig! Fast det är ingenting jag är ledsen för, så länge det går bra så är jag bara glad för det.
Jag kan också vara glad för att min pojkvän har så bra vänner som är otroliga, det låter ju konstigt. Men man blir glad av dem, därför tror jag också att det blir en bra vecka till fjälls!
Jag kan också le åt att jag och Moa har saker att pyssla på, för Olivia fyller snart 18! Då man borde göra något roligt, så försöker komma på något skojjigt för det också.
Jag känner att jag har en underbar vän i gullvik som förhoppningsvis är kvitt sin magsjuka och som inte smittade mig. Jag känner verkligen hur roliga situationer hon kan sätta sig i och hur jag kan använda dem emot henne.
Fast det som just nu värmer mig mest. Det är att jag har världens, nä universums, underbaraste pojkvän som alltid räddar mig vad jag än hamnar i för sits så finns räddningen där så gott det bara går. Han gör allt i sin makt för att jag ska må så bra som möjligt och har ett hjärta av mer än guld. Hur tungt det någonsin blir, hur kan man släppa det?
Nä, jag har nog ordbajsat nog nu. Eller bajs och bajs kan jag inte kalla det, det känns som att det betyder något, trots att det kanske bara är jag som inbillar mig eller så... Så jag ska lägga mig och drömma om the hero of my wars. Jag ska kyssa hans mjuka läppar och vi ska rädda bultsyster från jobbiga drägg :) Mikaela ska pussa långt, moa och olivia ska bli fulla och glada. Ja, alla ska vara glada. Jag känner det. The hero of my wars, mitt hjärtas värme ♥

Kommentarer
Postat av: Anonym

hehe ja fyfan, tusen tack ;) <3

2009-12-21 @ 03:21:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0